Nu har jag varit på landet sen igår och ska strax hoppa in i duschen och sanera mig inför arbetsdagarna som är kvar.

Jag var på onkologen i tisdags (igår, det känns som om jag varit på landet i flera dagar). Sköterskan reagerade starkt när jag sa att jag har ischas. "Går värken ner i benet?" "Strålar värken ner i benet?" "Är det säkert?" Jag svarade ja varje gång men när jag åkte hem kom jag på att det gör den ju inte. Jag har "bara" värk. I alla fall så togs extra många prover och jag ska få tid till skelettscint. För säkerhets skull. Jag har blivit jätteorolig för detta och är tillbaka till de veckor jag väntade på svar på alla prov om knölarna i bröstet. Kanske går det bättre den här gången. Men oron och ångesten knäcker mig. Ska jag aldrig få må bra?

60% som haft bröstcancer får återfall. Det är en hög siffra. Och de flesta får i levern eller i skelettet. Har man tur kan man bota levercancern men skelettcancern är så gott som omöjlig. Där vittrar man sönder och döden kommer som en befrielse.

Nej, nu vill jag inte tänka mer på det. Jag har haft det helt underbart på landet. Vilken sommar vi har. Jag har planterat, grävt jord, knutit upp rosorna. Lite färg har jag fått. Ibland har jag bara satt mig ner och njutit. Där ute rör sig luften lite. Det är varmt men inte kväljande som i stan. Det är grönt och vackert. Flaggan var hissad idag och en fågel underhöll mig länge. Jag såg även ett rådjur som promenerade mitt emot min stuga. Rena idyllen med andra ord.

Anette