Regnet vräker ner och har så gjort hela dagen. Det behövs verkligen. Och så här är det: I fredags var jag och tog skelettscint, alltså röntgen. När jag var klar så "läckte" sköterskan: "Jag får ju inte säga något men det ser bra ut". VIlken lättnad. Sen fick jag sätta mig i väntrummet för läkaren skulle kolla om det behövdes fler bilder. När sköterskan kom tillbaka så gjorde hon tummen upp och såg väldigt finurlig ut. Det tolkar jag som att jag inte har cancer. Jag blev så lättad så jag blev jättetrött, fick ont i huvudet och mådde illa. Inte konstigt med tanke på hur jag mått sista tiden. Visserligen har jag inte fått något svar från min läkaren men jag är övertygad om att det är grönt. Inte cancer. Jag får fortsätta leva. Och det är ju det jag vill. Tack för allt stöd jag fått under den här tiden.

Idag var jag hos mamma för hon är så deprimerad. Hon klarar/orkar inte göra någonting längre. När hon t.ex diskat (sittandes på en stol) så måste hon lägga sig efteråt. Nu unnar jag henne att få dö. Det är inte människovärdigt längre. Hon som alltid varit pigg och rask. Nu måste hon ha hjälp med allt. Jag lyckas pigga upp henne när jag är där och ska försöka åka till henne lite oftare. Kan jag göra det lilla så är det klart att jag gör det.

Nu ska ni ha det så bra allihop och fortsätt leva. Det tänker jag göra.

Kram

Anette